Tullens arbete blir allt mer betydelsefullt. 1999 firade Tull-Kust, fackförbundet för tullare och kustbevakning, sitt 100-årsjubileum. I samband med det genomförde organisationen, tillsammans med TAM, en insamling av tullares och kustbevakares yrkesminnen.
Var tullverket bättre förr? Inte om man skall tro minnesskrivarna i boken ”Att skydda landet”. Det är en ganska negativ bild av Tullverket som ges av sex skribenter som började sin bana under 1930-talet. På den tiden var Tullverket ett ämbetsverk som var organiserat efter gamla tiders principer. Det var t.ex. stor skillnad mellan olika personalgrupper och föråldrade arbetsmetoder. Reglementet var viktigare än effektivitet och serviceanda. Dessutom var introduktionen bristfällig och tullaren fick ingen utbildning eller några instruktioner om arbetets utförande, får vi också veta genom att läsa tullarnas berättelser.
Tullverket genomgick många förändringar under det förra århundradet. Överenskommelser och omorganisationer förändrade villkoren för den enskilde kustbevakarens och tullaren. I boken ”Att skydda landet” berättar åtta tullare och två kustbevakare om sina arbeten och sina liv. Berättelserna handlar om tiden från 1930-talet fram till 1990-talets slut.
Under 1930-talet dominerade spriten totalt på smuggelmarknaden. I Sverige genomfördes omfattande spritrestriktioner under denna period. Det gjorde att smuggelspriten från Tyskland, Finland och de baltiska staterna blev begärlig. Det ger också avtryck i minnesmaterialet.
Trots att det fanns problem på 30-talet var allt inte mörkt. Det fanns ett bra kamratskap också och det gav möjligheter till kontakt över gränser. En tullare skriver:
”Men så småningom fick jag aningen respekt för tullverkets roll som skatteindrivare vid gränserna…. Det som gav mig något särskilt var kontakten med fartygen och dess besättningar, språkanvändningen, särskilt på sommarens stora turistfartyg.”
Under 1960-talet blev smugglingen av narkotika ett allvarligt problem i Sverige. 1968 drog statsmakterna igång en offensiv för att stävja narkotikamissbruket. Tullen fick i den vevan ökade resurser och satsade på samverkan med tullmyndigheter i utlandet. Även under denna tidsperiod återfinner vi belysande berättelser i boken. Här ett exempel som belyser Tullkriminalens arbete (Tullkriminalen sysslade med spaningsverksamhet och underrättelsetjänst):
”Vid denna tid hade knarket fått fäste i vårt land. Tullbevakningen kompletterades därför med civila spanare från tullkriminalsidan, som arbetade efter sina egna system och bland annat reste på båtar och färjor med ögon och öron öppna. ”Krimarna” var särskilt utvalda och hade högt anseende både inom och utom verket. Arbetet var hårt och utsatt och medförde en hel del risker. ”Kunderna” kunde vara påtända och beväpnade och svåra att tas med”.
På 1990-talet blev sedan Sveriges inträde i EU den stora frågan. När ett medlemskap i EU började diskuteras på 90-talet vållade det oro i tullarleden. En union med fri rörlighet över gränserna hotade tullens verksamhet. Det kunde i förlängningen innebära att arbetstillfällen försvann.
Det svenska EU-inträdet medförde också nya krav på tullens tjänstemän. Det medförde även en revidering av tullutbildningen. Tullutbildningen blev mer differentierad, något som fick konsekvenser. Så här skriver en tullare.
”Inträdet i EU var inte bara en katastrof för dem som tvingades lämna sin tjänstgöring, det var en mycket stor omställning för oss som fick vara kvar och tulltjänsten har radikalt förändrats.”
Boken är väl värd att läsa för den som är intresserad av tullyrket. Den visar också på TAM-Arkivs spännande arbete med yrkesminnesinsamlingar.