Förra årets mottagare av TAM-Arkivs speciella ”Gerda Höjer-pris” – historikern Lisa Öberg – har intervjuats av TAM-Arkivs Leif Jacobsson i senaste numret av tidskriften Nio-Fem (nr 1, 2023). Vi återger artikeln härmed…
Jag möter Lisa Öberg i hennes lägenhet i Västertorp som är en stadsdel i Söderort inom Stockholms kommun. Bebyggelsen som finns där är ganska gammal. Husen byggdes mellan åren 1949 och 1954. Området planerades utifrån idéer om grannskapsenhet och folkhemsarkitektur. Det är inte mycket folk ute när jag anländer en måndag i december.
När jag träffar Lisa vill jag först gratulera henne till att ha tilldelats Gerda Höjers pris 2022 för sin forskning om kvinnohistoria – inte minst sin forskning om barnmorskor. Avhandlingen ”Barnmorskan och läkaren: kompetens och konflikt i svensk förlossningsvård 1870-1920” har spelat stor roll för förståelsen av barnmorskornas historia. Det är just barnmorskor som jag är där för att prata om. Hur kom det sig att hon började forska om just barnmorskor?
-Ja, det kommer sig inte av att jag är barnmorska som många tror. Mitt intresse började när jag jobbade extra i sjukvården och när jag sedan hade barn som behövde vistas på sjukhus.
När hon iakttog hur det gick till i vården blev hon ganska slagen över hur arbetsfördelningen såg ut. Det var väldigt många kvinnor på underordnade positioner och väldigt många män på överordnade positioner. Så var det på 1970-talet. Det som slog Lisa var skillnaden mot hennes normala arbetsplats inom skolan. Inom t.ex. grundskolan var det en ganska jämn fördelning mellan manliga och kvinnliga lärare. När uppstod denna hierarki inom vårdsektorn?
Lisas avhandling beskriver hur barnmorskeprofessionen växte fram kring tiden vid förra sekelskiftet. I sin bok beskriver hon hur förlossningarna blev säkrare samtidigt som läkarnas position stärktes på bekostnad av barnmorskorna:
-Om du tänker tillbaka på 1600- och 1700-talet så var ”hjälpgummorna” – barnmorskornas föregångare – i princip självständiga hantverkare. De utövade sitt yrke utan att någon hade någon vidare insyn i det.
Lisa berättar vidare om forna tiders hjälpgummor och förklarar att det handlade om erfarna kvinnor som själva fött barn och varit med på många förlossningar. De var kvinnor man litade på och som var kloka. Dessa hade – till skillnad från de senare professionella barnmorskorna – ingen formell utbildning.
Under de följande århundradena tog läkarna mer ansvar för barnmorskornas verksamhet och övervakade den på olika sätt. Denna utveckling kulminerade 1891 när barnmorskorna blev tvungna att föra journal och journalen skulle då lämnas till en distriktsläkare/provinsialläkare som kontrollerade att de hade fyllt i journalerna på rätt sätt.
Men maktförhållanden kan förändras över tid. Det var en stor händelse när vissa barnmorskor fick tillåtelse att använda förlossningstång 1819. Det var unikt för Sverige att barnmorskorna fick möjlighet att använda detta redskap.
Svenska barnmorskor har också haft ett ganska stort kompetensområde jämfört med sina kollegor i andra länder, berättar Lisa. Det ser olika ut i olika länder. I vissa fattigare länder har barnmorskorna ofta ett stort ansvarsområde:
-För många länder har inte råd att ha läkare överallt.
Lisa fortsätter med att berätta om förlossningstångens historia. När man uppfann en förlossningstång hade detta en stor betydelse för att minska risken för att både mamman och barnet skulle dö under förlossningen på grund av att barnet inte kunde komma ut. Lisa berättar att det var en läkarfamilj som hette Chamberlen som först tog fram detta redskap. Och det var en mycket speciell typ av tång:
-Det skulle inte fungera med en vanlig tång med en så trång öppning som livmoderhalsen är, konstaterar Lisa.
Familjen Chamberlen kunde länge behålla hemligheten med den nya tången för sig själva. De satte upp en skärm och så kördes alla ut från rummet när kvinnorna skulle föda. Den nya tekniken förblev okänd för allmänheten under flera generationer. Men till slut läckte hemligheten med tången ut. Det är vanligt med hemlighetsmakeri när det gäller nya tekniska uppfinningar, konstaterar Lisa. Idag kan vi ju ta patent på nya uppfinningar.
Föda på BB eller hemma
Mödrarna födde från början sina barn i hemmet, konstaterar jag. Senare kom de att föda sina barn på speciella förlossningsavdelningar. Hur uppfattade de den förändringen?
-Det har precis kommit en bok som delvis handlar om det. Den heter ”Kläda blodig skjorta” och är skriven av Maja Larsson, berättar Lisa.
Det är en studie av hur kvinnor har upplevt sin förlossning. Maja Larsson har hämtat material från barnmorskornas tidskrift ”Jordemodern” som finns hos TAM-Arkiv, berättar Lisa vidare. Larsson har också hämtat material från populärtidskrifter som t.ex. ”Husmodern”. Hon har gått till dessa källor för att hitta berättelser om hur det var att föda på BB när man var van att föda hemma. Många kvinnor reagerade ganska starkt mot det här att man inte kan ha bebisen bredvid sig hela tiden. På förlossningsavdelningarna fanns det barnsalar med kanske ett 40-tal barn som skrek på morgonen när de inte hade fått mat på länge. Dessutom var barnmorskorna som styrde och ställde på barnbördshusen nog så auktoritära. Så stämningen på BB-avdelningarna var inte alltid så vänlig, konstaterar Lisa.
Samtidigt var det ju medicinskt säkrare att föda sina barn på BB. Det fanns också smärtlindring i form av lustgas och liknande. Så det fanns drivkrafter åt båda hållen:
-Men det har alltid funnits kvinnor som har föredragit att föda i hemmet. Det finns det fortfarande, konstaterar Lisa.
Men idag är det en väldigt liten minoritet av mödrarna som föredrar att föda i hemmet.
Stadsvandringar
Under senare tid har Lisa ägnat sig åt att gå Stadsvandringar på Södermalm, där hon berättar om barnmorskornas historia. TAM-Arkivs personal har gått en sådan vandring. Hur kom du på den idén, frågar jag.
Det började under coronapandemin då man inte kunde hålla föreläsningar längre, berättar Lisa. I samband med det ville barnmorskeförbundet ha någon tillställning för att fira den internationella barnmorskedagen, den 5 maj. Det var då man kom på att göra vandringar på stan i stället.
Det var Stockholms Kvinnohistoriska – som är ett digitalt kvinnomuseum i Stockholm – som arrangerade de här vandringarna. I början gjorde man vissa misstag. Men vandringarna fortsatte ändå och nu är vandringarna öppna för alla som vill anmäla sig. Man går då en rutt som gör att man får en fysisk känsla för staden och man får också se var barnmorskorna bodde. Man kan se hur mörkt det var vid många förlossningar. De skedde ofta i komplett mörker, när man inte hade något elektriskt ljus.
Under sina stadsvandringar kan Lisa också beskriva var dessa platser låg på sin tid. Hon pekar ut historiskt viktiga platser på exempelvis Riddarholmen, Fredsgatan och Kungsholmen.
-Jag tror att det gör att man får en rent fysisk känsla för förlossningens lokalisering och utseendet på institutionerna, avslutar hon.
Av: Leif Jacobsson, TAM-Arkiv
